I'll Be Ok
It's time to let you go
It's time to say goodbye
There's no more excuses
No more tears to cry
There's been so many changes
I was so confused
All along you were the one
All the time I never knew
I want you to be happy
You're my best friend
But it's so hard to let you go now
All that could have been
I'll always have the memories
She'll always have you
Fate has a way of changing
Just when you don't want it to
Throw away the chains
Let love fly away
Til love comes again
I'll be okay...
------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Ibland måste man verkligen kämpa, med blod svett och tårar, för att komma dit man vill
(Jag är så otroligt bokstavlig just nu)
Men det är kanske när man som mest behöver komma någonstans som man man inte orkar?
Då man bara måste få lägga sig, begrava sig, och bara låta allting sköta sig själv.
Hoppas att det änder ändå, utan att man behöver lyfta ett finger.
Fast jag tror förstås inte ni fattar något :P Hoho!
Jag har skolkat som en dåre på senaste, men å andra sidan har jag varit sjuk också.
Fast det är klart, sjuk är jag ju alltid...
Extra då om man kan säga så? Extra extra extra!
Och vet ni, jag kastar mig in i sjukdomen igen innan jag hinner bli frisk från den.
Jag tror inte det är hälsosamt...
Och vet ni vad jag saknar?
Jag saknar de är gångerna jag verkligen fixade Allt, ALLT!
Jag orkade allt, jag hann allt och jag klarade allt.
För belöningen som kom sen (efter en liten biltur till k-hamn eller Örebro) var värt precis allt slit.
Det var lätt värt vakna nätter för att hinna fixa, stressjobba och för att orka det dricka
litervis med kaffe och energidryck.
Det var värt så mkt.
Men sen fanns det inget kvar som gjorde att ngt var värt ngt.
Så jag behövde inte orka allt, klara eller fixa allt längre. Inget alls faktiskt.
Det märktes, för allt dog.
All energi jag hade haft, allt ljus som varit, alla förväntningar som fått mig att vilja... massor.
Den bara försvann, allt bara försvann...
Så jag blev trött, så himla jävla trött. Allt jag byggt upp raserades.
Så, där dog jag.
Jag tror aldrig jag kommer bli så levande igen.
Det som dog, det som "det där" dödade är nog borta, alltid.
Jag känner iallafall inte av en endaste liten glimt, och månaderna har blivit år nu.
Shit. Jag hatar insikter!
Jag tror ni tycker att jag är negativ.
Jag tror att ni tror att ni Vet att jag ÄR negativ.
Men jag vet att allt är sant, väldigt jättesant. För mig.
För det är sån jag är...
De säger att man inte ska identifiera sig själv med sin sjukdom...
Well, fuck them. Jag ÄR fan Borderline... helt igenom!
Så, bota mig?
God natt!
(Jag är så otroligt bokstavlig just nu)
Men det är kanske när man som mest behöver komma någonstans som man man inte orkar?
Då man bara måste få lägga sig, begrava sig, och bara låta allting sköta sig själv.
Hoppas att det änder ändå, utan att man behöver lyfta ett finger.
Fast jag tror förstås inte ni fattar något :P Hoho!
Jag har skolkat som en dåre på senaste, men å andra sidan har jag varit sjuk också.
Fast det är klart, sjuk är jag ju alltid...
Extra då om man kan säga så? Extra extra extra!
Och vet ni, jag kastar mig in i sjukdomen igen innan jag hinner bli frisk från den.
Jag tror inte det är hälsosamt...
Och vet ni vad jag saknar?
Jag saknar de är gångerna jag verkligen fixade Allt, ALLT!
Jag orkade allt, jag hann allt och jag klarade allt.
För belöningen som kom sen (efter en liten biltur till k-hamn eller Örebro) var värt precis allt slit.
Det var lätt värt vakna nätter för att hinna fixa, stressjobba och för att orka det dricka
litervis med kaffe och energidryck.
Det var värt så mkt.
Men sen fanns det inget kvar som gjorde att ngt var värt ngt.
Så jag behövde inte orka allt, klara eller fixa allt längre. Inget alls faktiskt.
Det märktes, för allt dog.
All energi jag hade haft, allt ljus som varit, alla förväntningar som fått mig att vilja... massor.
Den bara försvann, allt bara försvann...
Så jag blev trött, så himla jävla trött. Allt jag byggt upp raserades.
Så, där dog jag.
Jag tror aldrig jag kommer bli så levande igen.
Det som dog, det som "det där" dödade är nog borta, alltid.
Jag känner iallafall inte av en endaste liten glimt, och månaderna har blivit år nu.
Shit. Jag hatar insikter!
Jag tror ni tycker att jag är negativ.
Jag tror att ni tror att ni Vet att jag ÄR negativ.
Men jag vet att allt är sant, väldigt jättesant. För mig.
För det är sån jag är...
De säger att man inte ska identifiera sig själv med sin sjukdom...
Well, fuck them. Jag ÄR fan Borderline... helt igenom!
Så, bota mig?
God natt!
Kommentarer
Trackback
